Ett givande jobb på många sätt

Efter att ha jobbat här på Erlandergården i snart fyra månader och nu har träffat över 1900 personer från olika delar av Sverige och Världen så blir man ständigt överraskad över vad besökarna tar med sig hit till Erlandergården.

Det är inte ofta man först lägger märke till dem som kommer, eller att det kommer att bli något utöver ett vanligt besök. Det normala är ju att servera deras kaffe, kaka och ge dem en guidad tur i barndomshemmet och berätta om Tage Erlanders spännande liv. Men några gånger blir det besökarna som kan berätta något för den som guidar.

Det är tydligt att Tage Erlander fortfarande intresserar och lockar besökare från alla håll i samhället. Hos ung som gammal finns det alltid något fascinerande över vår längste statsminister och folkhemseran som de antingen redan vet om eller delar med sig av under sitt besök. De känner igen skolbänkarna och sångerna de lärde sig i skolan. Deras första bil var kanske också en PV. Andra berättar lustiga historier från livet, där de eller någon de känner träffat Tage i olika sammanhang. I ett av dessa satte sig besökaren strax intill Tage och Aina på ett fik, varvid Tage efter en stund gick fram till dem och frågade om de också var Värmlänningar?

Men ett fåtal besök har varit något över det vanliga, vilka jag vill ge lite extra utrymme i denna text.

Karlstads sportbilsvänner hälsar på

Mot slutet av året kom det en grupp på besök, Värmlands sportbilsvänner, med medlemmar från hela Värmland och lite annanstans ifrån. Men det var mitt i förberedelserna för det beställda kaffet och ransäterkaka med mera som en av sportbilsvännerna kom fram och visade en spännande klenod han ville visa upp.

Han heter Bo Strandgren och hade med sig en träskulptur av Tage Erlander, snidad av Bertel Jansson i Wäse 1987. En fin liten byst som verkligen lyckats fånga Tages drag. Men sen berättade Bo vidare hur han två år tidigare, år 1985 hade jobbat på Gälleråsen i Karlskoga trakten, som var del av ABV, numera är känt som NCC. De arbetade på E18 när de fick ett telefonmeddelande varpå de på given signal stängde av sina maskiner och väntade. Lite drygt 20 minuter därefter kom kortegen som förde Tage hem, varvid vägarbetarna liksom tusentals andra längst med vägen och inne städerna, tog avsked av Tage på väg till den sista vilan i Ransäter.

Vad ska det bli av dej lelle pojk?

Tidigt på året kom det en besökare utöver det vanliga, rent av historisk. Då fick vi besök av en veteran med stor och lång erfarenhet, inte bara inom politiken, men också av Tage Erlander. Han kom med sin familj och tog sig fram med bestämda steg med sin käpp och gick fram till mig och tog med mig till Erlandergårdens bibliotek. Där tog han fram två böcker. Tage Erlanders memoarer av årgång 1940-1949 och "Minnesrevy: – Vad ska det bli av dej lelle pôjk". Han slog upp en sida av varje där bl.a. Tage pratade om "en energisk och vital ordförande i ungdomsklubben, nuvarande riksdagsmannen Sven-Gösta Signell" s. 270. Samme Sven-Gösta som nu stod framför mig.

Det var som så att när Tage blev vald till socialdemokraternas ledare, och därigenom statsminister 1946, var många oroliga att denna nykomling skulle kränga båten och förlora röster, eller i värsta fall majoriteten i extra valet 1947. Därför var det få erfarna i socialdemokraternas distrikt som ville bjuda in Tage till valmöten. Vem ville riskera att förlora röster nu när läget såg så dystert ut?

Då klev denne man in. Sven-Gösta Signell. Han var ordförande för SDUK (dåtida SSU) och mot sina vuxna kamraters vilja bjöd han in Tage till Sunne på eget bevåg. Tage kom och det blev en framgångsrik inledning på en 23 årig tjänst.

Vid slutet av dessa 23 år var det av en händelse även Sven-Gösta som bjöd in Tage och hustrun Aina till sitt sista officiella möte som statsminister, varvid Sven-Gösta verkligen var med när historien kom på besök i form av Tage och folkhemmet. Detta möte var också kontroversiellt då det inför mötet, då både Tage och Aina skulle komma, missförstods att även Aina skulle hålla tal. Vilket Olof Palme ringde och klagade på Sven-Gösta inför resan. Men det löste sig då Aina beslutade att berätta om det senaste statsbesöket och då var allt okej för alla parter.

Det är sällan som historien blir så levande som vid detta besök, där en som bidragit till historien om Sverige nu kunde dela med sig av detta till mig, och nu till er andra som läser detta.

Trätranan och kaffekannan

En rolig sak de tar med sig är när de känner igen föremål och plötsligt ger dem en ny innebörd och bakgrund. För några dagar sedan fick jag lära mig att en av våra samlingsföremål som visade sig vara mer personlig än man först kunde tro. En av besökarna som tittade på den rullande filmen om Tage Erlander (När korna bestämde), där Tage besöker barndomshemmet och berättar om Värmland och sin tidiga tid i politiken. Besökaren tittade då upp och såg utöver den populära flätade TV-kaffekanan också en trä-trana som ståtligt sträcker sig upp mot skyn. Besökaren nämnde då att han och många andra fick göra sådana trä-tranor i träslöjden, vilket min mor senare också kunde bekräfta genom att min morbror gjorde en sådan på den tiden. Precis som jag på min tid i träslöjden gjorde smörknivar, en tavelram, klocka och knivhandtag så var det på den tiden alltså vanligt med trä-tranor i träslöjden.

Tänk vad man kan hitta i sin källare eller album

Ett annat givande besök som rörde, åtminstone framtida samlingsföremål, var en dam som hälsade på och frågade om vi ville ta hand om några tidningar? Hon heter Barbro Reinholdsson och tog med sig tre tidningar med reportage om Tage i olika sammanhang. Dessa hade varit i källaren en tid och tack och lov valde hon att komma till oss med dessa istället för att slänga dem.

Vi arbetar fortfarande med att ta hand om dem och se hur vi bäst kan visa upp dem på utställningen, men det ser definitivt lovande ut.

En annan spännande upptäckt som sätter ny färg på det jag berättar under guidningen.

Efter att ha guidat en grupp kom en av deltagarna fram och delade med sig av en bild från familjealbumet. Hon heter Lena Larsson och visade ett gammalt fotografi på sin mobiltelefon. Jag berättade att jag var intresserad och gärna ville ta del av fotot. Dels för att det visade Sockenstugan och barndomshemmet till Tage, men också för att det gav en inblick i lingongrossisten Erik Gustafs händelserika liv. Jag gav henne gårdens telefonnummer och några veckor senare skickade hon bilden, som publiceras här med tillstånd av Lena. I bilderna av hennes morfar Valdemar Nordström, som är två ihopsatta bilder, snickrar Valdemar några av de många lingonlådor Erik Gustaf samlade in och exporterade lingon från Ransäter. Antalet lingon och lådor sades uppnå större delen av en tågvagn, vilket bilderna tycks bekräfta var fallet år 1911 när bilden togs. En annan rolig detalj är att Valdemar föddes samma år som Erik Gustaf flyttade till Ransäter, varvid han var 17 år när bilden togs och säkerligen även Tage var involverad och hjälpte till med detta snickrande.

Nybyggarna återvänder

Ett annat viktigt besök var när Ann Charlotte O. Ekvall och Per Ekvall. Dessa var nämligen med från allra första början när Erlandergården etablerades som museum under 1980- och 1990-talet. De berättade om hur de skar ut varje foto och informationstext för hand och sedan satte upp dem.

Men också om det kolossala intresset på den tiden, då de hade fler besökare än de kunde ta hand om och om flickan som sprang runt på gården intill glasskiosken för att skylta och sälja glass till alla besökare. De var också med om att sätta upp telefonkiosken, som flyttats sedan dess närmare Sockenstugan. Det var en specialbeställning då den än idag har en illustration från skådespelet Värmlänningarna.

Dessa var bara några av många härliga besökare, vardera med sina egna historia och relation till Tage Erlander och gården tillägnad hans minne och gärning. Och jag ser redan fram mot nästa år.

Markus Helmersson - Erlandergården 21 augusti 2023